Boka online Grafik - Stenåsa Stugor & Camping

Magiska veckan vid Stenåsabadet

Sällan om ens någonsin har väl en enda vecka på en fågellokal producerat så många rara arter, som vid Stenåsabadet vecka 45 2013. Väderläget inför veckan var högintressant. Söndagen den 3 november började det blåsa upp från sydost under förmiddagen, efter ett dygn med nästan vindstilla. Det var fortfarande för årstiden milt med upp till +10 grader dagtid.

Helgen innan vecka 45
Som vanligt besökte jag Stenåsabadet med omgivningar både på lördagen och på söndagen. Vid ankomsten på söndagsmorgonen verkade allt lugnt, så jag gick norrut i rask takt nästan ända upp till Stora Brunnebystrand. Det var inte mycket fågel i strandzonen, men halvvägs upp på Lilla Brunnebystrand dök en kungsfågel, en gärdsmyg och – en kungsfågelsångare med bjärt lysande gul övergump! – upp i nässelståndarna framför mig. Detta var ju kul, den första av sitt slag i socknen i år!

Jag vände åter till badet lagom för att konstatera att sträcket över sjön hade tilltagit så pass att jag blev tvungen att stå i tornet några timmar för sträckräkning. Dagens andra höjdpunkt blev en misstänkt svartnäbbad islom som svängde upp och förbi utanför badet mitt på dagen. Vid 13-tiden avslutade jag denna aktivitet och på vägen tillbaka till bilen passerade jag en smärre flock kungsfåglar som uppenbarligen blåst in under förmiddagen. Döm om min förvåning då jag mitt ibland dem, på blott fyra-fem meters håll, upptäcker dagens andra kungsfågelsångare. Standarden för den kommande veckan var satt, skulle det visa sig.

Vardagarna bjöd på lite smått och gott
Jag drog mycket riktigt slutsatsen att det var två olika kungsfågelsångare jag hittade på söndagen. För de kommande vardagarna i veckan var det två synliga kungsfågelsångare som födosökte runtom i campingdungen, ibland var för sig, ibland tillsammans. De skilde sig rätt mycket åt i färgmättnad, så även ett otränat öga kunde se denna skillnad. Dessutom fanns på lokalen en stationär taigasångare sedan åtminstone två veckor. Den var dock tyst långa perioder och var inte helt lättsedd.

Men måndagen den 4 november hittade makarna Jeff och Elaine Price även en vattenpiplärka på de stora tångbankarna vid stranden. Den sågs även tisdagen den 5:e, då även de bägge kungsfågelsångarna och taigasångaren visade sig fint och kunde dokumenteras. På onsdagsmorgonen den 6:e klev jag ut på stranden i det första gryningsljuset, bara för att klumpigt stöta en tyst, ganska stor piplärka från tångbanken utanför tornet, som då drog iväg söderut. Efter detta sågs den inte mer på lokalen.

På torsdagsmorgonen var Markus Tallroth nere en kort stund före jobbet på Naturbokhandeln. Han hörde då något som smackade i den täta vegetationen under fågeltornet, men kontrollerade det inte närmare utan avfärdade det som en gärdsmyg. Det skulle visa sig dyrköpt, för ett par timmar senare befann sig Håkan Nilsson på lokalen och stötte då upp en brunsångare i samma område. Han återfann den senare mycket stationär i den täta buskridå som löper i campingens norra gräns centralt. Där kunde den beskådas och höras större delen av dagen.

Fredagen den 8 november bjöd ingen större dramatik men de bägge kungsfågelsångarna och taigasångaren var kvar. Normalt skulle enbart detta skapa visst rabalder, men mer skulle komma. Det drällde dock inte av fågel. Mängden kungsfåglar var inte mer än kanske ett 50-tal i hela dungen under veckan, och med tanke på att kungsfågelsångarna var kvar i sex dagar, kan inte omsättningen ha varit så stor.

Med sina gula och gröna färger så är kungsfågelsångaren den mest färgglada av de östliga sångarna som besöker vårt land under höstarna. Foto: Mats Wallin.

Den magiska lördagen
Så kom lördagen den 9 november. Under de gångna dagarna hade vinden varit svag med överlag västlig gradient. Denna morgon kom jag ner till stranden strax efter klockan 7 och under promenaden genom campingdungen märkte jag direkt att nattens klara och stilla väderlek uppenbarligen hade tömt ut de fåglar som rastat i dungen tidigare. Det blåste nu en måttlig sydostlig vind, så jag gick raka vägen upp till Stenåsa ör för någon timmes sträckskådning över havet. Denna blev skapligt givande med några dvärgmåsar som förväntad konfektyr. På väg tillbaka längs stranden, klockan 09:38, kom så det första av dagens megalarm. Ökenstenskvätta vid mellersta färisten vid nerfarten till campingen! Från min position inne i viken norr om Stenåsabadet såg jag upptäckarna Bosse Carlsson och Anders Helseth, så jag började småspringa tillbaka till parkeringen för att om möjligt få se stenskvättan innan den front av regn, som var föraviserad, drog in från väster. Inne i campingdungen mötte jag Harald Persson som inte hade läst av larmet, så även han fick brått. Men han meddelade att han just sett en ”blek taigasångare” inne bland videbuskarna. Vi lämnade dock den åt sitt öde, ”taigasångare” var vi trots allt rätt bortskämda med, medan ökenstenskvätta var en ny art för Stenåsa socken.

 

Den notoriskt skulkiga brunsångaren. Att kunna få ett sånt här foto är få fotografer förunnat. Förutom under första dagen så var den nästan omöjlig att få se, utan man fick lyssna efter dess kraftiga, smackande lockläte. Foto: Håkan Nilsson.

Några minuter i 10 kom vi upp till färisten där fler bilar började anlända. Stenskvättan var ej synlig och vi började gå planlöst söderut, spanande längs murar och bakom stenar, som det är mycket gott om här. Samtidigt började det regna, ett kallt och blött novemberregn. Några minuter efter 10 hittade Harald fågeln helt kort då den tycktes söka sig undan regnet. Förutom upptäckarna var det bara Harald och jag som sett fågeln i detta läge. Men de tillskyndande skådarna gav sig vidare ut i terrängen mellan Slagerstad och campingen och kunde återfinna den unga honan i skydd för regnet under några stora stenar. Där fick ett 25-tal personer se henne fram till mitt på dagen, då regnet upphörde och hon tycktes fortsätta sin färd söderut, för att inte mer ses på ön.

Helt genomblöt kom jag hem och tänkte att dagen hade varit mycket givande! Det är inte vardagsmat att få se sällsynta stenskvättor på hemmaplan. Det var dessutom den första någonsin i socknen! Veckan som gått kändes redan maxad.

Regnet drog bort under lunchtid och en blek höstsol tittade fram. Detta lockade ner fräscha skådarögon till campingen och se där – den bleka taigasångare som Harald Persson såg som hastigast under morgonen blev mycket riktigt bestämd till den riktigt rara släktingen bergstaigasångare med blott en handfull fynd på ön genom tiderna, senast år 2009. Jag blev uppringd av denna tidnings redaktör Kristoffer Lager strax efter klockan 14. Jag hade då haft mobilen

 

Ökenstenskvättan valde att söka skydd i en stenmur när det regnade som mest. Så fort regnet slutade så fortsatte den sin målmedvetna förd söderut i betesmarkerna. Foto: Harald Persson.

liggande på laddning och hade ironiskt nog missat de senaste händelserna med bergstaigasångaren. Han var dock mer upphetsad över det faktum att en skådare sade sig ha sett en mindre flugsnappare i campingdungen! Det lät ju högintressant, med tanke på de senaste händelserna på lokalen så skulle det ju kunna vara en taigaflugsnappare, som är väldigt lik den vanligare mindre flugsnapparen. Så jag klädde mig åter i de nödtorftigt torkade fältkläderna och begav mig ner igen, för andra gången denna dag.

”Det är ju en sådan där … järnsparv!”
Närmast löjligt enkelt visade sig först bergstaigasångaren i samma buskridå som brunsångaren ett par dagar tidigare, dessutom i fin höstsol. Men larmaren Johannes Rydström meddelade också att han haft en misstänkt brunsångare hoppande i den norra kanten vid upptäckten av bergstaigan, men att han släppt den brune till förmån för taigan. Mats” Mazze” Wallin och jag slog då följe och spatserade sakta i miniskallgångskedja västerut längs campingens norra kant. Vädret var nu riktigt gott med flödande sol och måttlig sydvästlig vind efter den passerande regnfronten. När vi kom fram i det så kallade ”raritetshörnet” i campingens nordvästra hörn hade vi inte haft någon som helst kontakt med något annat än ett par av de, denna höst, flitigt förekommande större hackspettarna. Vi gick vidare över den jordhög som är upplagd här i ruderatmarken, överväxt med nässelståndare. Ett par gärdsmygar flög ut framför oss och – vips, var där något annat som flög upp, rundade oss och landade fullt synlig 40 meter bort i en stor fläder som växer precis i nordvästhörnet av dungen. Det var en liten sparv med kontrasterande vitt ögonbrynsstreck, svarta örontäckare, murrig rygg och ljusare buk med beige halssida. Vi gapade. ”Vad fan är det där..?” sa jag med handkikaren för ögonen. ”Det är ju en sådan där … järnsparv!” tror jag vi båda sedan sa i mun på varandra. Jag försökte ta ett steg framåt, närmare, men Mats fläkte ut en arm och hindrade mig resolut, samtidigt som han lyfte sin kamera och brände av en serie bilder på fågeln som snällt satt kvar under kanske två minuter. Jag blåste av

 

Den bleke taigasångaren, eller bergstaigasångaren, som den sen visade sig vara. Foto: Harald Persson.

 full kraft i min artpipa (visselpipa för att locka till sig fågelskådare inom hörhåll, reds ant.) och började fippla för att få ut stativbenen, eftersom jag haft tuben på ryggen i sele. Mats muttrade något om att det gick långsamt. Jag fick dock ut benen och fick in fågeln i tuben i några sekunder, sedan skulle jag lämna över till Mats. Då var fågeln förstås borta och vi såg inte var den hade försvunnit. Typiskt.

Min första tanke var svartstrupig järnsparv. Den har jag sett och det kändes rätt. Jag fipplade ut ett larm på BMS, samtidigt som den handfull skådare som befunnit sig längre österut i dungen nu kom rusande efter att ha sett larmet och hört visselpipan. Mats visade bilderna på sin kameradisplay. En osäkerhet smög sig på. Var det kanske en sibirisk järnsparv? Jag var ganska säker på att den hade haft en rätt tydlig haklapp i tuben, men ni vet hur det är. Några sekunders observation, adrenalinet flödar och man vet plötsligt inte riktigt vad som är fram eller bak på en fågel. Men Mats tvekade. Så för säkerhets skull drog jag ut ett nytt larm, en kopia på det förra för snabbhetens skull, där jag ändrade informationstexten till ”skall vara en sib.järnsparv”.

Detta – om det inte redan skett – torde ha satt fart på en stor del av Sveriges abonnenter på larmtjänsten. Svartstrupig järnsparv hade bara setts tre gånger tidigare i landet. Förstafyndet på Stora Fjäderägg i Umeå den 14 juni 1988, andrafyndet i Skåne 24 oktober 2009 samt det senaste och til�lika förstafyndet på Öland. Den berömda fågeln som först fångades som sibirisk järnsparv, men blev ombestämd till svartstrupig i handen, när den visades upp för skådarna på udden och som sedan blev stationär på Schäferiängarna en vecka i mitten av oktober 2010.

Sibirisk järnsparv har setts nio gånger i landet. Men de senaste två decennierna har den nästan demonstrativt lyst med sin frånvaro, efter några ganska täta fynd på 1980–90-talen, bland annat ett faktiskt exakt på den plats där vi nu befann oss! Det är ett av skälen till att hörnet går under namnet ”raritetshörnet”. Den 18 oktober 1987 sågs ett ex här, och några dagar senare uppehöll sig inte mindre än två ex 15 kilometer längre söderut vid Segerstads fyr. Senast det begav sig var ett vinterfynd på östra Gotland i skiftet februari-mars 2007.

Nu var klockan strax efter 15 och bilar började strömma till i en imponerande mängd, samtidigt som solen dalade och gjorde eftersöket vanskligare. Efter ett par riktade drev mot samma jordhög där vi initialt stött den, visade den sig dock åter vid ett par tillfällen ända fram tills skådarljuset tröt för det knappa 100-tal skådare som hann samla sig denna första eftermiddag.

 

Svartstrupig eller sibirisk järnsparv? Inte helt lätt att se. En av de första bilderna på fågeln. Foto: Mats Wallin

 

Sibirisk gransångare. Anses fortfarande tillhöra samma art som ”vår” gransångare. På bildens syns tydligt hur blek den här rasen är. Foto: Mats Wallin

Den var kvar! En kort stund…
Morgonen den 10 oktober grydde och för ett flertal skådare hade det blivit nattkörning och parkeringen vid campingen var redan klockan 07 halvfylld med ett 20-tal bilar. En knapp halvtimme senare flög fågeln upp från samma nässelhög som under gårdagen och landade i en rishög längst i väster av campingområdet. En halvtimme framåt kunde den sedan följas i rishögen innan den bestämde sig för en extra uppvisning. Efter en kort flygtur valde den att sätta sig på elledningen rakt ovanför alla skådare. Strax efter klockan åtta verkade den röra sig inåt centrum av campingdungen och sedan dra söderut därifrån. Det var den sista kontakten med fågeln och tyvärr var det en hel del sent ankommande skådare som därmed inte fick se den.

Bergstaigasångaren och brunsångaren var dock kvar och kunde ses eller åtminstone höras av många. Dessutom upptäcktes en mycket trolig sibirisk gransångare och det fanns uppgifter om en vanlig taigasångare också på lokalen under dagen. En makalös helg och vecka 45 vid Stenåsabadet var till ända. Den lär gå till historien med för lokalen två nya arter på lika många dagar (ökenstenskvätta och svartstrupig järnsparv), två riktigt tunga rariteter med färre än 100 fynd i landet (bergstaiga- och brunsångare, bägge dock sedda på lokalen tidigare) samt flera så kallade subrariteter som gladde – taigasångare, kungsfågelsångare och vattenpiplärka . Om samtliga blir godkända var det landets fjärde fynd och tillika det andra på Öland av svartstrupig järnsparv samt det 53:e fyndet i landet och tillika det 11:e på Öland av ökenstenskvätta.

Förutom rariteterna på Öland så kom det samma helg rapport från Gotland om Sveriges första fynd (om det godkänns) av en rubinnäktergal. Och på Utlängan i Blekinge hittades Sveriges andra fynd av gråhuvad sparv. Dessutom hittades ytterligare en svartstrupig järnsparv i norra Värmland bara några dagar senare.

Text: Robert Lager

 

Under en kort stund, precis innan den försvann, satte sig järnsparven rakt över huvudet på alla fågelskådare. Kamerasmattret var öronbedövande. Foto: Jörgen Pisch